Nostalgi.

Enligt Svenska Akademins Ordlista är Nostalgi synonymt med  melankolisk längtan tillbaka. Kanske stämmer detta för många av oss äldre. Av någon outgrundlig anledning upplever de flesta människor, när de uppnått en viss mogen ålder, att tankarna gärna förirrar sig bakåt i tiden. Varför?  Är det för att den tiden, dit tankarna söker sig, aldrig kan återupplevas igen? Är det för att allt var så glädjerikt och emotionellt starkt just då? Eller är detta en chimär? De negativa upplevelserna från den gångna tiden förträngs ju så lätt!

Är det kanske för att ens nutid som äldre inte har samma starka känslospel och öppen, ivrig förväntan inför framtiden?  En kombination av allt detta kanske? Jag vet inte, och egentligen bryr jag mig inte. Blygsamt konstaterar jag bara att många tankar bakåt i tiden ger mig starka känslor i nuet, de flesta mycket positiva. Därför skriver jag här ner mina tankar och radar upp en del minnesbilder. Allt i nostalgins varma töcken .

För egen del framträder inte barnaåren under det svåra 1940-talet med de utdragna, kalla och snörika  krigsåren, utedassen, vedspisarna, karbidlamporna och den allmänt dåliga tillgången till kupongransonerade matvaror och  få övriga glädjeämnen, som speciellt trevlig. Detta trots att mina föräldrar och syskon var de bästa tänkbara. Tidsepoken var ju inte deras fel.

Vissa positiva minnen lyser dock klart från tiden 1942-1945. Min far var en sann antinazist redan i början av 1930-talet. Hans sympati fanns givetvis därför hos Sovjetunionen efter att tyskarna med militära medel gått över Sovjets gränser den vackra lördagsmorgonen den 21 juni 1941. Nästan varje kväll under åren 1942-45 fick jag följa med far till en granne som hade radio. Alla församlade följde kvällsnyheterna med "andakt". Namn som Tjernjakovskij, Sjukov, Konev, Tjujkov och inte minst min fars störste idol, den unge, polskbördige  generalen Rokossovskij, är för mig synonymt med den glädje som min far kände när Hitlers "nazister" utraderades från vår Jord den 8 maj 1945. När jag gick hem, halvsovande, med min hand i fars stora hand var dagen fullkomnad. Så visst fanns det glädjeämnen även på 1940-talet för en åttaåring.

Sedan blev 1950-talet en tid, som jag gärna tänker tillbaka på. Inte bara för att hela min viktiga tonårstid råkade sammanfalla med det decenniet, utan också för att vi ungdomar då lätt fick arbete inom industrin och därmed egen utkomst efter den obligatoriska sjuåriga folkskolan. Några, som hade de ekonomiska möjligheterna, läste vidare på realskolan och ett ännu färre antal ”tog studenten”.  Till dem hörde tyvärr inte jag. Men med hela efterkrigstidens  optimistiska framtidstro, framför allt speglat genom USA:s starka ekonomiska utveckling och dess inverkan på oss i Europa, hade vi alla en positiv bas att stå på. Samhällets ekonomi stärktes och lönerna och familjernas ekonomi förbättrades markant.

Men det fanns också annat som gjorde 50-talet speciellt. De som upplevde, liksom jag själv fick uppleva, att bl.a Fats Domino, Jim Reeves, Bill Haley, Elvis Presley  m.fl. trängde ut Glenn Miller, Vildandens sång och hela Snoddas repertoar är nog samtliga lyckliga för den upplevelsen. Ungdomen fick nu en helt egen generation, en egen identitet, som inte funnits  för våra föräldrar. Tidigare gick man direkt från barndom till vuxenlivet vid fjorton års ålder med hatt och allt. Nu gällde i stället nya fräcka frisyrer, nya klädkoder, idrott, motorcyklar, bilar och mycken dans och detta var en del av mitt och många andra tonåringars 50-tal. Vårt mc-gäng som drog till Hedemora TT varje år var lyriskt när Norton, Gilera, Triumph och DKW tävlade mot varandra.

Den som dessutom har dansat sista dansen till ”Save the last dance for me” på en lövad utedansbana en midsommarnatt med sin ungdoms kärlek när morgonljuset närmar sig, förstår nog vad jag menar med ”poetisk dans”. Sådant var mitt 50-tal. Och mer därtill!

I slutet av 50-talet gjorde jag min militärtjänstgöring på T2 i Skövde.  Den s.k. Rekryten 1957/58  var lärorik och för mig positiv med fina ledare och kamrater. Eventuella umbäranden kompenserades av alla hemresor varje helg i min Austin A30, 23 mil i var riktning. Fullpackad med lumparkompisar hade vi alla vår orsak till hemresan. Alla, liksom jag, var ivriga att nå sitt mål på lördagen och allt var så positivt och oförglömligt! Tyvärr tog 50-talet obönhörligt slut.

För min del följdes ett underbart  och händelserikt 50-tal av ett helt nytt decennium av koncentrerade studier. Efter närmare tio år som fabriksarbetare ville jag studera vidare. Jobbet hade varit fysiskt tungt som rullpackare och trots god fysik började kroppen bli sliten redan vid ung ålder. Studierna öppnade en ny och spännande värld men blev, som det är för alla studerande än i dag, en ekonomiskt  och studiemässigt  arbetsam tid och en tid av försakelser av olika slag. Genom sidoarbeten och studielån kunde jag via gymnasieingenjörsexamen  i Karlstad och civilingenjörsexamen på Kungliga Tekniska Högskolan äntligen kvittera ut min teknologie licentiatexamen 1970 på KTH, Stockholm. Då hade jag äntligen nått det mål jag hade ställt upp 1959. Jag tackar alla fina studiekamrater, handledare och lärare för de åren.

Mina 60-talstankar går också till alla lärorika och spännande sommar- och lovarbeten jag hade på Fengersfors Bruk och  KMW, Karlstad. Allt  för att få ihop någon krona inför nästa termin. Webmasterns våning i Karlstad var då ofta mitt tillhåll med all dess ”glädje och gamman”.  Sommaren 1964 och danserna på Sandgrund har ett eget litet rum i mitt nostalgiska hjärta.

Även 60-talet har således en stark nostalgisk ådra för mig, men av något annorlunda art än 50-talet. 60-talet var viktigt för min framtid medan 50-talet var  ungdomens villkorslösa ”Carpe Diem”.

Jag avslutar min 20-åriga nostalgitripp med att ödmjukt tacka ödet för att jag 1970 i Stockholm (dagarna före min sista lic.tenta) mötte min älskade hustru Ulla från Bagarmossen. En äkta Söder-om-Söderböna! Vi gifte oss redan efter tre månader och fick efter några år med knappt två års mellanrum två underbara söner, Henrik och Daniel.

Nedan följer några bilder från mitt 50- och 60-tal. Om ni orkar!

1950-1959

Pojklaget i Fengersfors IK 1950. Jag, längst till vänster, var på den tiden alltid minst och yngst. Både till längd och ålder. Dock växte jag senare till mig till god medellängd. Min bror Lennart står  längst till höger i bakre raden.

Åtta artonåriga kamrater som 1955  just ”mönstrat” för sin militärtjänstgöring

Från T2:   Vår lucka på 1:pluton, 2:kompaniet (sjukvårdskompaniet), T2 i Skövde var mitt hem i ca elva månader 1957/58. TV fanns inte på den tiden, men med kortspel fördrevs många kvällar bland fina kamrater. Helgledigheten och hemresan lockade trots allt.

Från en manöver,T2:  Framför trossens kokvagn väntande på mat under en stormanöver hösten 1957. Vår årskurs hade på grund av många manövrar T2:s rekord i antalet dygn i tält; 87 dygn! Mycket lärorikt. Vi blev väl drillade av vår omtyckta plutonchef Lögdlund och vår kompanichef Montgomery. De bästa ledare man kunde tänka sig.

Den tredje bilen blev en Vauxhall Cresta 56-års modell färgad,  svart och isblå.   Skinnklädsel  i  samma  färger studier.”

med få mil på mätaren, inhandlad 1958. Den var två-    och med vita däcksidor.  Så fin den var! Såldes 1960 pga

Här lite musik från 50:talet ,
Earl Bostic: Flamingo 1951;  Little Richard: Tutti frutti 1954
Jim Reeves:    I love you because;   Elvis Presley:  Are You Lonesome To-Night ;  The Platters:   Only You;
Fats Domino:  Blueberry Hill;   Fats Domino: My blue haven ;  Little Richard: Long tall Sally 1956 
The Platters:  The great Pretender 1956;     Emmylou  Harris: Save the last dance for me  1957 ;
Righteous Brothers: Unchained melody 1956 ; Sam Cooke: She was only sixteen 1958
Jerry Lee Lewis: Great balls of fire 1958  

Nu kör vi en lite modernare låt : BB King    ( Webmasterns val)
 

1959-1970

Min klass på Tekniska Gymnasiet i Karlstad 1960-1963. Ett underbart gäng av hårt studerande ( 3 år) blivande gymnasieingenjörer. Stor heder till våra lärare som var goda ledare och som drev oss hårt

Blivande civilingenjörer vid Kungliga Tekniska Högskolan, M-sektionen i Stockholm 1963-67.  Dessa fyra år följdes direkt av tre års specialstudier och intressant forskningsarbete vid KTH och STFI för teknologie licentiatsexamen. Jag tackar min handledare professor Josef Kubat och mina examinatorer  professor Börje Steenberg, Nils Hartler och Douglas  Wahren för all hjälp och alla goda råd.  Efter elva års studier hade jag äntligen nått mitt mål. Puh! Nu var det dags att återvända till industrin. Där hörde jag hemma

Bröllopsfoto taget 1970 i Stockholm. Nu var det dags för min kära hustru Ulla och mig att tillsammans börja vår gemensamma framtid. Vi startade i Pittsburgh, Pennsylvania  USA och avslutade vårt kringflackande arbetsliv,  efter många flyttningar,  i Göteborg